Kvinnorna i mitt liv. Mormor

Vi påverkas av människor runt omkring oss. Ibland utan att de finns kvar bland oss.
Min mormor Astrid föddes 23 april 1919 och dog 1967 endast 47 år gammal, då var jag fyra år. Jag har bara några små minnesfragment av henne. Allt jag vet om henne är det mamma, hennes syskon och mina syskon berättat för mig. Så påverkat mig har mormor, genom familjen.

astrid-forss

Astrid ca 15 år.

17 augusti 1934, när mormor är 15 år träffar hon den 24-årige Tore som jobbar på det vägbygge som är i området där mormor bor. Tore har fått ett så kallat AK-arbete. De jobben var en insats av staten för att motverka arbetslösheten efter första världskriget. Senare kallades det för nödhjälpsarbeten. Det var dåligt betalt men det var i alla fall en inkomst under svåra tider. Många av landsbygdens vägar och broar är byggda under dessa år.
Våren 1935 är morfar och hans bror ansvariga för sprängarbetet vid vägbygget. De har laddat med dynamit och ska tända på, något går fel och sprängladdningen smäller alldeles för tidigt. Senare berättar de övriga arbetarna för mormor att morfars bror Aldor flyger upp i luften. De övriga arbetarna slås omkull av tryckvågen.

img009-2

Vägbyggarna 1935. Morfar Tore längst till vänster

När Aldor hittas har hans kläder brunnit upp på honom. Han och morfar är mycket svårt skadade medans de övriga fyra vägarbetarna klarat sig lindrigt undan. Färden till Söderköpings lasarett på skumpiga grusvägar var otroligt smärtsam för Aldor och morfar Tore. De får genast fortsätta i ambulans till Linköpings lasarett och båda två överlever otroligt nog. Deras kroppar var fulla med stensplitter och de hade båda mist varsitt öga. Det fanns mycket stensplitter kvar i dem som aldrig gick att operera bort. Splitter fanns också kvar i  morfars huvud som gav honom svåra smärtor och till viss del personlighetsförändring. Våndan för mormor under den här tiden kan man bara föreställa sig.
Mamma föds i oktober 1936. I oktober året därpå kommer sonen Evert. Astrid och Tore gifter sig den 26 december samma år. Nästa år är det dags igen för då kommer dottern Eivor. 1940 kommer lillebror Roland. När Astrid är 21 år är hon gift och fyrabarnsmor. Mormor får såklart ta stort ansvar eftersom morfar har sin skada. De arrenderar olika gårdar i Södermanland, Småland och Östergötland. Under flera år under både  1940 och 1950-talet jobbar morfar i skogen långt norrut. Han åkte på hösten och kom hem på våren. Mamma berättade att ibland fanns det bara bönor som de odlade själva att äta.

astrid-kor-hem-ho-vid-oxmossen

Mormor Astrid

Under den tiden skötte mormor och barnen gården. Barnen fick tidigt börja hjälpa till, kanske lite för tidigt, för de har alla fyra haft stora besvär med sina axlar och nackar genom sina liv. Men det var svåra tider och alla fick hjälpa till för att de skulle klara sig.

1963 råkar morfar ut för en olycka igen. Han kör den här vintern snö inne i Norrköping. Morfar står upp på flaket. Hästen som är spänd framför vagnen blir skrämd för något och morfar ramlar av vagnen och slår huvudet i gatstenen. Han får svåra skallskador och ligger i koma under en lång tid. Alla förbereder sig för att han den här gången inte kommer att klara sig.
Men han är både stark och seg. Han vaknar upp men har stora minnesluckor. Nu fick mormor förutom sköta det dagliga arbete med djuren även ta hela ansvaret för arbetet på åkrarna, planera sådder, se till att foder kom hem, sköta hela den ekonomiska biten själv.
I den tidningsartikel som skrevs om henne, berättar hon att hon var glad över körkortet hon tog året innan. Nu kunde hon själv köra hem kraftfoder från kvarnen. Stor hjälp hade hon också av deras nu vuxna barn. Men som hon slet för att kunna behålla gården. Inte var det bara det arbete morfar gjorde på gården som nu saknades, även den inkomst han drog in genom snöröjning eller skogsarbete på vintrarna var nu borta.

lrf-stipendium-atrid-larsson

LRF-Stipendium

1964 får mormor ett LRF-stipendium, vilket ger en bra ekonomisk hjälp till dem.
Det mamma ofta sa om mormor var att hon alltid verkade så orädd. ”Asch, det är väl bara att försöka”, var hennes ledord. När något känns lite svårt eller jag inte vet om jag ska våga, då hör jag mamma säga; Gör som mormor, försök!

 

Publicerat i Släkthistoria | Lämna en kommentar

Verklighetens Morfar och Mormor

Farmor och farfar gifte sig nyårsafton 1927. Då var farmor 27 år och farfar 22 år. Tre månader senare kom min pappa till världen. Farmor låg hemma i kökssoffan hos sina föräldrar under nära två dygn, innan pappa föddes. Tack vare den envisa och duktiga barnmorskan klarade sig båda två. Till hjälp fanns också farmors mamma och systrar. Barnmorskan Maja Nyberg är med vid barndopet tre veckor senare, står antecknat i kyrkoboken.
Farmor fick inte efter den svåra förlossningen några fler barn, något hon sörjde. Farfar däremot ville inte ha fler barn. Inte efter att ha varit så nära att mista sin Anna och ”pöjken” vid förlossningen.
Att farmor bara hade pappa bidrog säkert till den, för den tiden, nära relation som hon hade med sin son och som varade hela livet ut.

Farfar var uppvuxen under mycket fattiga förhållanden. Hans far, Röde Alfred, var lite för glad i sprit och hans mor fick gömma undan pengar så gott hon kunde, för att det skulle finnas något över till mat. Röde Alfred var känd på bygden dels för sin röda hårfärg (där av namnet) men också för sitt dåliga humör när han druckit.

Farmors uppväxt var fattig den med, men kanske var den något bättre eftersom hennes far inte hade problem med spriten.

img477

Farmor Anna, farfar Gusten och deras son på söndagspromenad 1929

Var och hur farmor och farfar träffades vet vi inte. De växte upp nära varandra, så de borde ha setts som väldigt unga. Kanske vid kyrkskolan eller på grusvägarna på väg till och från dagsverkena.

Under sina första år som gifta arbetade farmor och farfar som statare på den lite större gården Evalund. Efter åren som statare, som både var slitigt och fattigt, jobbade farfar som lantarbetare några år. Senare hade de olika arrendegårdar och 1959 köptes den egna gården.

Pappa utbildade sig efter sina 6 år i skolan till snickare. Han högg i skogen vintertid och körde ut timret med den egna hästen. När det inte fanns skogsjobb tog han dagsverken bl.a. med att lasta av båtarna i hamnen. Mamma jobbade som piga och barnflicka på flera gårdar efter sina 7 år i grundskolan. Senare gick hon ett år på lanthushållsskolan Leordnadsberg. Mamma och pappa såg varandra för allra första gången när mamma gick på lanthushållsskolan och pappa jobbade vid ett bygge precis bredvid.

evy

Mamma Evy vid examen på lanthushållsskolan.

Mamma berättade att flickorna hängde vid fönstren så ofta de kunde för att få syn på snickargrabbarna, medan lärarinnorna jagade bort dem från fönstren under stora förmaningar. Senare träffades de i en förening, SLU; Sveriges Lantbruks Ungdom.

mamma-och-pappa-nyforlovade-paskafton-1955

Nyförlovade. Påskafton 1955

Påskafton 1955 förlovade de sig. Då var mamma 19 år och pappa 27 år.
Mamma berättade att hennes föräldrar först inte var så glada över förlovningen. Röde Alfreds barnbarn, hur skulle det gå? Drack han också? Han hade samma hårfärg som sin farfar, var han också lite ilsk av sig? Förr ansågs de med rött hår ha extra dåligt humör. Men mammas föräldrar lugnade sig snart och blev nöjda med svärsonen.
Strax efter förlovningen blev mamma med barn och fick skriva till kungen för att få tillstånd att gifta sig, eftersom hon ännu inte var myndig. På den tiden blev man myndig först när man fyllde 21 år. I oktober samma år gifte de sig och i februari 1956 föddes min bror.
Julafton året därefter, 1957, kom min syster till världen. Vid den här tiden hyr mamma och pappa rum och kök på gården Lindero. Farfar och farmor arrenderar granngården Stora Hagsätter.
När de hade varit gifta i två år och barnen var 1,5 år och 10 månader, blev pappa inkallad till repövning. Repövningen var inte så långt hemifrån, så pappa kunde komma hem på lördagarna.  Trots det är längtan efter varandra stor och de skriver till varandra flera gånger i veckan.

Oktober 1958 torsdag kväll.

Älskade Gunnar!

Hej Älskade Make!

Hur har Du det. Vi hoppas på det bästa. Var rädd om dig så det inte händer något. Du skulle sett Åke när du ringde hem i tisdag när han fick veta det var pappa som ringt började han gråta. Och så gick han o la sig han låg och snyfta pappa, pappa en bra stund. Vi har plockat päron i eftermiddag. Kaninerna dör som flugor av de 8 är 4 döda, den 5:e ser dålig ut, men de andra ser pigga ut än så länge. Vita kaninen yngla i måndags natt. Hönsen värper dåligt 8 -10 ägg om dan, idag 7 ägg. Så det blir inte mycket kosing där. Jag tänkte åka med till stan då, om Berit vill ta flickan åt mig. Åke får följa med har jag tänkt.

Mamma skriver om hönsen som värper dåligt. De sålde ägg på torget i staden varje lördag som gav välbehövliga pengar till hushållskassan. Kaninerna hade de för köttets skull, så när mamma skriver att kaninerna blivit sjuka och dött förstår man att det betydde lite mindre mat på bordet.

Pappa skriver:

Hej Älskling.
Ja nu har vi börjat lägerlivet i Prästtomta. Vi ligger i skogen direkt, klockan är 7 på tisdagkvällen, jag sitter utanför tältet i ficklampans sken, och försöker få något läsbart till ”Gullet”. Jag mår fint och tolkningen gick bra, en kullkörning råkade en grabb ut för, men det avlöpte bra. I morron skall vi till Finspång-Vånga hållet, vi kommer inte tillbaka till tältplatsen förrän torsdag kväll så natten mellan onsdag-torsdag får vi väl sova under bar himmel. På fredag morgon startar vi hemfärden men vi skall inte komma till Linköping förrän lördag förmiddag, så det blir väl dåligt med vilan. Det är ju bra att du hjälper Far och Mor, farsan blir väl bättre igen får vi hoppas. Du får väl säga åt dom att tat lugnt, jag kan ju hjälpa till bara jag kommer hem ifrån det här helvetet, det värsta är väl över nu, ni hade ju bara vårvetet kvar. Det var ju fint att du fått pengarna, håll i dem med bästa händer så dom räcker länge. Jag lär inte få något över på min avlöning, allt är ju så dyrt. Kom ihåg symaskinen det är väl snart dags. Hönsen värper väl dåligt för de har ju inget lyse men det får jag fixa när den dagen kommer. Slutar med Puss och Kram till Älsklingen o barnen o vovven.
Hälsa barnen att jag ska krama dem hårt när jag kommer hem.

Hälsa till Far o Mor
Hoppas du kan läsat Älskling

”Tolkningen gick bra”, skriver pappa. De tolkade med cykel efter traktorer till området där de skulle tälta. En sträcka på ganska många mil. Pappa tyckte det var extra jobbigt att vara hemifrån, förutom längtan efter mamma och barnen, hade han dåligt samvete för att han inte kunde vara hemma och arbeta. Hans far hade blivit sjuk och skulle egentligen vila men i skördetid fick vilan vänta. Mamma gick till farfar och farmors gård, lämnade barnen hos farmor och var sedan med ute och hjälpte till på åkrarna. Farmor tog hand om barnen, såg till att det fanns mat till dem som arbetade ute på fälten och mjölkade korna morgon och kväll. Mamma var stark och kunde även köra traktor, något farfar skröt om. Hans sonhustru kunde minsann köra traktor! Pengarna pappa skriver om är det bidrag staten betalade ut till familjen, under repmånaden. Pappa påminner också i brevet om avbetalningen på symaskinen.

Mamma svarar:

Oktober 1958
Min Älskade!

Tack för brevet. Jag skall skriva nu meddetsamma tänkte jag, hur har Du haft det ute. Ja jag såg i ÖD att manövern är avblåst nu. Så jag hoppas att snart få höra av Dig allra helst att Du kommer hem. Både barnen och jag längtar efter Dig. Britt-Marie börjar säja pappa nu, Papp papap sär hon. De va tur att Du påminde om Symaskinen. Ja nog håller jag i penga allt vad jag kan.

Mamma fortsätter brevet med att berätta om några väninnor som fått barn och att hon varit hemma hos sina föräldrar och hjälpt till i deras lantbruk. Alla hade ont om kontanter så som tack för hjälpen fick hon mjölk till ett värde av 26 kr. Andra gånger så kunde det vara ägg eller potatis.

Många Hälsningar Din Fru
Barnen
Far o Mor
Dina svärföräldrar
Vovven

1959 köpte farfar och farmor Lindero. Att gå från det fattiga och slitsamma livet som statare till att kunna köpa egen gård, måste ha känts stort för dem.
Gården var på 15 ha fördelat på åkrar, ängar och lite skog. Ladugården hade plats för 11 kor, en tjur och en arbetshäst. Där fanns hönshus, ett grishus som så småningom byggdes om till snickarbod, ett litet mejeri, tvättstuga vid den stora dammen, jordkällare, garage för maskiner och så det stora boningshuset, som bestod av två lägenheter.

Nu när farfar och farmor köpte gården kunde mamma och pappa flytta upp på övervåningen. Där bodde de i två rum och kök. Farmor och farfar bodde på bottenvåningen som också bestod av två rum och kök. Fyra år senare, 1963 kom jag till världen.

ake

Storebror Åke hjälper till med slaskhinken

britt-marie

Storasyster Britt-Marie skalar potatis

                 

Det var utedass och man fick bära in vatten och bära ut slaskvatten. Huset värmdes upp enbart med ved, så det fanns alltid sysslor för oss barn.
När mamma började jobba på LM Ericsson var jag fyra år. Jag fick vara hos farmor och farfar på dagarna och följa med i deras arbete. Jag stortrivdes!
1970 tog mina föräldrar över gården och mina farföräldrar flyttade till ett litet hus de köpt, som låg precis intill. Under flera år kom farfar nästan varje dag för att hjälpa till. Farmor kom hon också som extrahjälp vid behov.

Mina föräldrar fortsatte driva gården. Garage byggdes ut så moderniteter som skördetröska fick plats och även ladugården byggdes ut. Mer mark arrenderades och snart hade de plats för 20 kor.

Gunnel och kossan Dana.

Jag med favoritkon Dana

Vi syskon valde alla tre att utbilda oss inom lantbruk när det blev dags för gymnasiet.
Så småningom blev de pensionärer, mamma och pappa. Korna såldes och de skaffade får istället för att hålla markerna öppna. Hönsen fanns kvar, ankor och några grisar. Efter några år fanns där en ko igen. Det gick liksom inte att låta bli. Nu hade de 11 barnbarnen kommit också, som ofta var hemma hos dem, både för att hjälpa till och att leka.

2005 flyttade mamma och pappa till staden och en sonson tog över gården. Både han och hans fru har heltidsjobb och sköter gården på fritiden. Den gård som för några årtionden sedan kunde försörja fyra vuxna och tre barn är nu för liten för ens att kunna försörja en familj.

Det är någonstans i den här tiden som tankarna kommer på att skriva ned alla dem händelser som hänt på gården. Berättelser som jag berättat för mina barn; morfar som räddade humlorna från att drunkna. När räven tog nästan alla hönsen. Eller den gången det hände så mycket att de inte hann klä julgranen förrän annandag jul. Från början var tanken att det skulle bli böcker enbart för familjen. Men det var så många som ville höra dem, så vi bestämde oss för att låta fler få tillgång berättelserna om Morfar och Mormor och deras gård.

Publicerat i Släkthistoria | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Välkommen!

Välkommen till barnböckerna ”Morfar och Mormors gård”! Jag, Gunnel Antoniusson, är uppvuxen på en liten gård i Östergötland och det är den gården och mina föräldrar som är inspiration till böckerna. Illustrationerna är gjorda av Karoline Antoniusson. Alla berättelser har till stora delar hänt i verkligheten. Pappa räddade humlorna från att drunkna (första boken), räven tog nästan alla höns och pappa och mamma var bekymrade hur det skulle gå för rävungarna hela sommaren. Eller den julen det hände så mycket att de inte han klä julgranen förrän annan dag jul.
Boken Morfar och humlorna passar från 4 år och uppåt.

Boken beställer du här: Beställningsformulär 

Boken kostar 99 kr+ frakt för 1 st bok 39kr. Fraktavgiften för 2 st böcker är 57 kr och för 3 -7 st böcker 69 kr. Du betalar inom 14 dgr med den faktura du får tillsammans med boken.

Här på bloggen kan du läsa om bakgrunden till böckerna och vägen fram till färdig bok.
Facebook: Morfar och Mormors gård
Instagram:  @gunnelantoniusson  och  Karolines @ugglanogeten

humlorna

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett steg i taget.

Idag var det dags att skanna alla bilderna. Så roligt!

bty

Karoline som illustrerar böckerna.

Vi hann också få till en bra baksidestext till boken. Det är så många bitar att tänka på när man ger ut själv. Som mycket bra hjälp har jag haft Kim M Kimselius böcker: Att hitta glädje i skrivandet och Att skriva med glädje, Kristina Svenssons Författarboken samt Joanna Björkqvist & Kristina Svenssons Förverkliga din bokdröm. Jag har läst dem både framlänges och baklänges de senaste året. Utan dem hade jag inte haft koll på alla bitarna.

dav

Vilken bild ska vara först, har vi tänkt på allt nu?
Vi har fått så många glada och positiva kommentarer om vår bokidè. Det känns så roligt att det är dags att skicka iväg manuset för sättning. Samtidigt känns det lite konstigt. Det är nu drygt fyra år sedan jag började skriva det allra första utkastet. Då tänkte vi att det skulle bli en bok bara för närmsta familjen, nu sitter vi här och ska ge ut den på eget förlag. Den kommer att bli så fin!

/Gunnel

 

Publicerat i Barnböcker, egenutgivning, ge ut böcker själv | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Refuseringar och lite dj..anamma

Refuseringar är sånt man måste räkna när man skickar in sitt manus till förlag. Att få ”Nej” kan verkligen kännas jobbig.
Det finns mycket att läsa om bokbranschen just nu, bokbranschen är i kris för att folk läser allt mindre och de som läser, läser färre tryckta böcker. Samtidigt får förlagen in mängder med spontanmanus, d.v.s.manus från vanliga ”Svenssons” som har en berättelse de vill ge ut och hoppas att bli antagna av ett förlag. Några som skriver om branschen har jobbat själva på förlag. De berättar att de får in en massa manus som är riktigt bra men rädslan för att ge ut böcker av totalt okända författare är stor och att man hellre tackar nej till dem. Det är inte ens säkert att de hinner läsa alla manus som de får in. Då skickar de ut en ”standardrefusering”. Här ett av dem som jag fått.

Refusering

När de droppar in i brevlådan eller mailkorgen är det lätt att deppa ihop och tänka; jaha, det var så dåligt som jag var rädd för! Eller så fortsätter man att arbeta med manuset, ber om hjälp att korrekturläsa, köpa lektörstjänster osv.
Sommaren 2016gick jag en skrivarkurs för Kim M Kimselius. Den bästa investeringen jag gjort för mitt skrivande.
På lördagskvällen läste hon det material vi hade med oss och gav oss feedback på det. Vi kursdeltagare satt runt köksbordet med våra manus i knät. Väntande nervöst på att få gå in en och en till rummet bredvid, för att få vår egna lilla stund med Kim och vårt manus.
Kim skrev senare på sin blogg om sina kurser och så här om mig:

Gunnel

Nästan i varje kurs kommer det någon som inte tror att de kan skriva. Gunnel var en av dem. När jag läste hennes berättelse for tankarna till Astrid Lindgren och Barnen i Bullerbyn. Behöver jag säga mer?

Efter att jag läst det, var det bara att köra på och våga släppa loss. Eftersom jag känner att jag varken har tid eller lust att vänta flera år på att bli antagen av ett traditionellt förlag, så fortsatte jag på spåret ”egenutgivning”. Familjen, som också är engagerade på olika sätt i böckerna kände också att ”nu kör vi själva”.
Idus förlag har den kvalitén vi vill ha på böckerna. Det är barnböcker vi ska ge ut, så det behöver vara hårda pärmar, pappret behöver vara lite tjockare, dels för att att färgbilderna inte ska lysa genom sidorna och för att tåla lite hårdare tag från barnhänder.

/Gunnel

Publicerat i Barnböcker, egenutgivning | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dammen

Dammen hemma på gården, var en s.k branddamm. Den grävdes för att det skulle finnas vatten på gården om det skulle börja brinna. Man fick en lägre försäkringspremie om det fanns en damm på gården.

tavling-pa-dammen-lindero-i

Roddtävling på dammen. Morbror Göran hjälper Linnea som ännu inte kunde ro själv.

dammrensning

Här var det dags att rensa dammen. Svåger Göran, pappa och mamma räddar rudorna. De fick vara i en stor balja tills dammen var rensad.

 

brittmarie-emma-gunnel

Min syster Britt-Marie, brorsdottern Emma och jag själv. Bilden är tagen i slutet av 70-talet.

Vid dammen har vi haft många roliga dagar. Där lärde jag mig att man inte kan sitta på en tunna i vattnet utan att den rullar runt. Jag hade bestämt mig för att bygga en flotte. Det fanns just då inga tomma tunnor som jag kunde få ta till projektet. Efter mycket letande i alla bodar och utrymmen på gården hittade jag till slut en liten tunna. Den borde jag kunna paddla mig fram på, trodde jag. Pappa försökte förklara för mig att det inte skulle fungera. Jag var av en annan åsikt. Jag blev  blöt redan efter första försöket. Mamma kom och försökte hjälpa mig genom att hålla tag i tunnan tills jag satt på den och släppte sedan försiktigt. Det hjälpte inte ens att ha vatten i tunnan som tyngd. Så fort mamma släppte snurrade den runt och jag åkte av. Flera timmar satt mamma vid dammen, höll i när det behövdes och lät mig testa alla möjliga och omöjliga lösningar. Några dagar senare byggde pappa en träställning runt tunnan med fyra tomma saftdunkar som stöd i varje hörn på ställningen.. Jag hade fått min flotte!

 

Publicerat i Barnböcker, Släkthistoria | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Innan traktorn

Det här fotot är från höskörd i slutet på 1950-talet. Storebror Åke sitter på hästen och storasyster Britt-Marie ligger i vagnen. Mamma står vid hästen. Det var inte förrän i slutet på 1960-talet som sista hästen såldes. Då var det nyinköpta traktorn Massey Ferguson 35 X med hytt som gjorde allt det jobb som Pelle och Brunte slitit med tidigare.

Höskörd vid Hagsätter I

Nu har vi hittat ett förlag som vi kommer att anlita för att trycka våra böcker. Eftersom det är barnböcker vi gör, så behöver det vara hårda pärmar och tjockare papper, dels för att färgbilderna inte ska lysa igenom men också för att tåla lite hårdare tag av barnhänder. Efter många offerter har vi hittat Idus förlag som gett oss den kvalitén på böckerna vi vill ha till ett rimligt pris.
/ Gunnel

Publicerat i Barnböcker, egenutgivning, Släkthistoria | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

En allra första recension

Förra hösten fick jag den allra första recensionen på Morfar och humlorna. Det var våra barns småskolelärarinna som fick läsa manuset för att göra en bedömning om det var bra nog för att ge ut. Hon var smart och läste för sina barnbarn för att höra vad de tyckte om sagan. När hon ringde mig sa hon: Vet du vad Erik 5 år sa? Jo han sa: Den här var inte bra. Jag höll andan. Nehe? Hon fortsatte: Han sa den här var inte bra, den var jättebra!

gunnel-o-barnbarn

Gunnel med två av barnbarnen

Publicerat i Barnböcker, ge ut böcker själv | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Skördetid

En mindre bra bild på självbindaren, tror det är den enda bilden vi har på den. För er som inte vet vad en självbindare är, så var det maskinen man använde innan tröskan uppfanns.

Farfar Gusten kör, pappa Gunnar sitter på självbindaren.

Tröskan köptes i början på -70 talet. Pappa skulle ett år odla klöverfrö. Klövern såddes, den växte fint och det blev dags för skörd. Jag cyklade till gärdet och får se att pappa kör ett stycke, går av och går runt och viftar med armarna, fortsätter tröska ett stycke till, går av och viftar, fortsätter tröska osv. Det visar sig att det är fullt av humlor i klöverfältet. Massor av humlor som följer med in i tröskan. Pappa tyckte synd om dem, så han försökte rädda så många han kunde. Han satt och mumlade på tröskan ”det är ju för j..igt”. Jag fick gå framför tröskan och vifta ett tag, tills jag inte orkade längre. Det tog väldigt lång tid att skörda det gärdet. Han odlade aldrig klöverfrö igen.

Publicerat i Släkthistoria | Lämna en kommentar

Korrekturläsning

Yngsta dottern Alva är en av mina lektörer/ korrekturläsare. Hon släpper inte förbi ett enda litet ord som är fel eller på fel plats, så det är med bävan jag lämnar ifrån mig en text till henne. Alva jobbar även på Linköpings Universitetssjukhus, där hon är sjuksköterska.

Alva lektör

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar